I princip alla kommuner drabbades av smittspridning av Covid-19 på sina äldreboenden. Några kommuner hade en stor smittspridning med hög dödlighet. Såväl medarbetare som boende drabbades. I Skåne hade en Coronasmittad frisör klippt håret på 19 äldre och lyckades sprida smitta.  

Allteftersom smittspridningen pågick fick vi rapporter om hur vården misslyckades med att skydda våra äldre mot smitta. Brist på skyddsutrustning och otillräcklig följsamhet till hygienrutiner kan ha varit bidragande i början. Likaså lyftes situationen med många timanställda med bristfälligt sjuklöneskydd fram.  

Flera enheter fick problem med smittspridning mellan medarbetare. Man lyckades skydda de boende men samtidigt ändå smitta varandra. Här söktes förklaringarna i att man tog av sig skyddsutrustningen och umgicks i personalrum. Trånga omklädningsrum angavs också det som en möjlig orsak.  

En svårighet i den kommunala vården har varit att få tillgång till provtagning och smittspårning. En annan att många ordinarie personal stannade hemma med symtom eller av rädsla för att bli smittade. Det var många turer kring skyddsutrustning och en svårighet att förstå skillnaden mellan att använda utrustningen av vårdhygieniska skäl för att skydda den boende och där de används för att skydda medarbetaren.  

Därtill kom att myndigheter svajade i beslut och att rekommendationer. Dessa förändrades över tid när kunskapsläget förändrades. Ute på stan har det sociala distansavståndet angetts till två meter. På äldreboenden är patientnära avståndet en meter. Till det kommer för personalen att förhålla sig till olika begrepp som påverkar hur vården ska bedrivas. Kohortvård, karantän, isolering, patientnära, smittad, misstänkt smitta och olika krav på hygien respektive skyddsutrustning i olika situationer.  

En annan svårighet som dök upp var att det blev värmebölja. Helt plötsligt började äldreboenden som saknar klimatanläggning att plocka fram sina fläktar. Dessa sågs som en direkt fara för ökad smittspridning och användningen begränsades stark. Många köpte istället bättre men inte helt bra kylaggregat för verksamheten.  

För den enskilde var det svårt att veta att hen har varit sjuk. Många var symtomfria eller hade enbart symtom någon dag med trötthet och huvudvärk. De har trots det senare visat sig ha antikroppar.  

När det gäller antikroppstesterna så var de inte helt tillförlitliga. Därutöver har verksamheten hamnat i en situation där utrustning som alla trott varit godkänd, då den köpts in av Socialstyrelsen och SKR inte hade korrekt CE-märkning. Det gjorde att utförare som tagit emot utrustning i god tro jagades av Arbetsmiljöverket med hot om vite. Arbetsmiljöverket verkar också ha haft svårigheter att förstå skillnaden mellan Vårdhygien och smittskydd.  

På regional nivå skedde samverkan mellan smittskydd, vårdhygien, socialchefer och MASar. Regionerna har ofta inrättat mobila team med läkare som gör hembesök. Detta innebar att kvaliteten på den medicinska vården på boendena  förbättrades. Samordningen av fördelning av skyddsutrustning skedde på regional nivå. Detta gjorde att efter det inledande kaoset hade verksamheterna tillgång till nödvändig skyddsutrustning.  

Många kommuner satte ihop breda krisledningsgruppen som hanterade svåra frågor gemensamt. Ofta ingick de kommunala bolagen också. De kartlade behoven av samverkan och tog fram handlingsplaner, kommunikationsplaner samt gjorde regelbundna avstämningar av lägesbilden. Många äldreboenden gjorde egna riskanalyser och vidtog åtgärder i förebyggande syften. Dessa har sedan reviderats allteftersom riskbilden och kunskapsläget förändrats. Många medarbetare har också behövt handledning för att få stöd i att hantera sin egen rädsla för att bli smittad. Likaså har bemanningen planerats för att begränsa kontakten mellan personal från olika enheter för att undvika smittspridning inom huset. Vissa boenden har erbjudit närstående digitala möten med sina boende på enheten. Informationen till närstående har också förbättrats. Information har gått ut via mail, SMS och ibland telefonsamtal varje vecka. Minskad andel gemensamma aktiviteter för de boende och att låta personer äta i lägenheten har varit nödvändiga åtgärder som inte enbart var positiva för den enskilde.   

Samarbetet med enhetens läkare och dennes vårdcentral fördjupades. Det har handlat om att hitta bra rutiner för provtagning och smittspårning på boendet. Även att skapa en god vård för de som smittats och behöver fortsatt vård på enheten. Rutinerna på många boenden sågs över och många gånger har även följsamheten till gällande rutiner skärpts. Hygienrutiner och städrutiner är områden där kvaliteten har följts upp bättre.  

Möteskulturen har förändrats. Många som aldrig tidigare deltagit i en videokonferens är nu vana vid digitala möten.  En mörk sida är att det har pratats mycket om isolering och karantän. Isolering användes förr för att stöta ut människor ur samhällsgemenskapen. Idag används isolering enbart undantagsvis på fängelser som Kumlaanstalten. Karantän är ett beslut om att låsa in en person för att denna inte ska smitta andra. Beslutet fattas av smittskyddsläkare. Trots att det inte funnits lagligt stöd för det har nog en och annan på äldreboende känt sig undanskuffad och isolerad. Där borde var och en haft en vårdplan som garanterade att de fick mänsklig samvaro även om de inte fritt kunde umgås med övriga boende.

Undersköterska: Vad har du dragit för lärdomar av Covid-19. Har förståelsen för god vårdhygien påverkats på enheten?  

Chef och legitimerad personal: Gjorde ni någon riskanalys då larmen om Covid-19 kom? Har ni utvärderat den? Fanns det frågor ni missade i riskanalysen? Med facit i hand, finns det saker ni borde gjort annorlunda?  

Närstående: Hur är din upplevelse av att äldreboendet hanterat Covid-19?  

Erland Olsson
Medicinskt ansvarig sjuksköterska
Kvalitet i äldreomsorgen