Det som märks är ofta att det kan vara besvärligt att äta eller svälja. Personen kan få dålig andedräkt och upplever att maten inte smakar som den brukar. Ibland märks det genom att munslemhinnan börjar blöda när tänderna borstas. Sömnsvårigheter och försämrad tandhälsa är andra symtom.  För den som har tandprotes kan det bli svårare att använda den.  

Vatten lindrar tillfälligt muntorrhet. För några kan det passa med tuggummi, sugtabletter eller annat som finns på apoteket. För att skydda tänderna kan det vara bra med fluortuggummi eller fluortandkräm. Alla behandlingar som finns lindrar symtom men botar inte själva muntorrheten.  

Muntorrhet kan vara en biverkan av läkemedelsbehandling så läkare ska alltid informeras. Det kanske går att byta ut läkemedel som orsakar muntorrheten eller justera dosen så att besvären minskar. Det kan vara bra att rådgöra med den boendes tandhygienist också kring vad som kan vara den bästa hjälpen. De kan också mäta salivflödet i munnen.  

Muntorrhet kan även uppstå mer tillfälligt exempelvis i samband med feber eller uttorkning av andra orsaker. Även stress kan bidra till muntorrhet. Genom att vi är uppmärksamma på signaler om muntorrhet så kan vi undvika att den boende behöver lida av muntorrhet.  

Undersköterska: Har ni bra rutiner för att uppmärksamma om någon boende blir muntorr? Har ni bra rutiner för att hjälpa den som blir muntorr?

Chef, sjuksköterska, arbetsterapeut och fysioterapeut: Har ni rutiner för att upptäcka muntorrhet hos era boende? Har ni rutiner där munhälsan undersöks regelbundet? Erbjuds medarbetarna munvårdsutbildning regelbundet?  

Boende och närstående: Har ni upplevt muntorrhet? Hur påverkas livskvaliteten av att vara torr i munnen?