Energibehov och viktnedgång
Kalori är ett mått på energi, men förknippas oftast negativt med exempelvis risk för övervikt. Fett, protein och kolhydrater är energigivande näringsämnen. Alkohol ger energi men är inte ett näringsämne. Vatten, mineraler och vitaminer ger ingen energi.

Normalt sett minskar energibehovet i samband med att vi blir äldre. Det gör att många äldre börjar äta mindre. Samtidigt är behovet av näringsämnen oförändrat eller till och med större, bland annat genom att äldre ibland har svårare att ta upp näringsämnen.

Behovet av energi varierar beroende på vad du gör om dagarna. Är du sängliggande förbrukar du 25 kilokalorier per kilo kroppsvikt. Om du är uppegående eller tränar ökar behovet till 30 respektive 35 kilokalorier.

Det finns sjukdomstillstånd som ökar energibehovet. KOL, hjärtsvikt, demens, cancer, Parkinson och fraktur. Vid KOL bedöms energibehovet stiga upp till cirka 40 kilokalorier per kilo kroppsvikt.

Brist på energiintag kan leda till försämrat immunförsvar, nedbrytning av muskelmassan, trötthet, depression, och försämrad sårläkning. För den som är sjuk innebär viktminskning i högre grad förlust av muskler än fett. Nedbrytning av muskelmassan kan innebära att den äldre inte orkar stå och gå längre, även hjärtmuskeln förlorar kraft. Genom att blodbildningen försämras blir den äldre mer känslig för infektioner. Proteinintag är väsentligt för att bibehålla muskelmassan.

Energibehovet är 25–30 kcal/kg kroppsvikt och vätskebehovet 30 ml/kg. Det innebär att den som väger 60 kg behöver ungefär 1800 kcal och 1800 ml vätska per dag. Det här är kunskaper som personalen måste ha för att kunna beräkna om en boende har fått i sig tillräckligt med näring och vätska.
När vätske-och näringsintaget är försämrat ska man utreda vad det beror på. Många gånger är det ålder och sjukdom och det är då naturligt att den äldre äter sämre, men det kan vara undernäring som är upphov till försämringen. Vid Alzheimers sjukdom är det vanligt med viktförlust redan innan diagnos ställts och viktförlusten ökar med sjukdomens svårighetsgrad.

Andra orsaker till viktnedgång vid Alzheimer kan vara svårigheter att tolka synintryck, svårigheter att utföra viljestyrda handlingar och språksvårigheter. Likaså drabbas en del människor med demenssjukdom av energikrävande vandringsbeteende.

Viktnedgång kan bero på illamående och kräkningar. Kommunikationen mellan vårdpersonalen och sjuksköterskan är viktig för att rätt åtgärder sätts in. Viktnedgång kan vara kopplat till sväljsvårigheter och är vanligt bland personer med demenssjukdom och personer som haft stroke eller har annan neurologisk sjukdom. Nutritionsstatus ska göras vid viktnedgång. Vad väger den boende, hur stor är viktnedgången över tid. BMI och beräknas och aptiten undersöks.

Vid sväljsvårigheter kan en logoped kontaktas och göra en utredning och bedömning av svårighetsgrad och eventuella åtgärder. Likaså kan tandhygienisten rådfrågas.

Vätskebehov och uttorkning
När det gäller vätskebehov beräknas en uppegående person förbruka 30 ml vätska per kilo kroppsvikt och dag. All vätska räknas och normalt innehåller födan under dagen mellan en halv och en liter. Eventuell alkohol räknas bort. Vid diarré, kräkningar eller feber finns risk för uttorkning.  

Vid minskat vätske-och näringsintag behövs  mat-och vätskeregistrering för att kontrollera intaget. Vätskeregistrering kan vara aktuell om den boende har svår hjärtsvikt och riskerar att samla på sig vätska. Intaget av vätska brukar då vanligtvis begränsas till max 1500 ml per dygn. Många av hjärtsviktspatientens läkemedel är vätskedrivande och ger upphov till ökad törst

Bra rutiner för att ge de boende vätska är en väsentlig del av god omsorg. Många äldre har nedsatt rörlighet och kan därför inte förse sig själva med vätska. Därtill kan törsten trubbas av med åren.

Varma dagar ska personalen erbjuda extra vätska. Det är inte alltid det går att nå upp till rekommenderade nivåer och bedömningen måste göras från fall till fall. Det går inte att tvinga boende att äta och dricka.

När det är varmt ute är det väsentligt att den äldre dricker tillräckligt för att inte bli uttorkad. Uttorkning är alltför vanligt sommartid och leder ibland till onödiga inläggningar på sjukhus. Uttorkning kan ske av flera skäl. Diarréer är ett och ett annat att många äldre dricker för dåligt. Njurarna tar det som krävs för att de ska kunna fungera. Med välfungerande njurar är behovet ca 0,5 l per dygn. Med dåligt fungerande njurar kan krävas 2,5 l urin för att rena blodet från slaggprodukter.

Vi får i oss vätska på många sätt. Det viktigaste är det vi dricker, men även maten innehåller vatten. Dessutom bildas vatten när kroppen gör om kolhydrater, fett och proteiner till energi. När vi åldras har vi ofta ett ökat behov av vätska bland annat beroende på att njurarnas funktion försämras. Dessutom minskar vattenhalten i kroppen genom att muskelmassan minskar. Många äldre känner inte av törst på samma sätt eller kanske undviker att dricka till följd av inkontinensproblem. Dessutom kan läkemedelsbiverkningar bidra till minskad törst och aptit. Många äldre har svårare att svälja till följd av olika sjukdomstillstånd.

Symtom på vätskebrist är muntorrhet, trötthet, små urinmängder och mörkfärgad urin. Vid kraftigare uttorkning så ökar pulsen, personen kan bli förvirrad och till slut förlora medvetandet. Den som ständigt dricker för lite blir lätt förstoppad. Torr hud är också ett tecken på uttorkning.
Mer om muntorrhet kommer i kapitlet om omvårdnad.

Vitaminer
Kosten har betydelse. Ett exempel är inta av vitaminer. Alla vitaminer är nödvändiga även för den som är äldre. D-vitamin intar ändå en särställning då det har koppling till fallrisk. Vi får vårt D-vitaminbehov tillgodosett genom solljus och kostintag. För den som är äldre och bosätter sig på ett äldreboende blir tiden i solen oftast mindre samtidigt som hudens förmåga att ta upp D-vitamin från solljuset försämras. Yngre personer behöver ungefär 10 mikrogram D-vitamin per dag och den som är över 75 år 20 mikrogram per dag.

För den som har D-vitaminbrist blir skelettet mjukare. Det kan märkas genom värk i skelettet, gångsvårigheter, kramp och frakturer liksom koncentrationssvårigheter, nedstämdhet och irritabilitet. D-vitamin finns framför allt i fet fisk som lax. Det finns även i mejeriprodukter och ägg men ofta i små mängder vilket gör att det är svårt att täcka dagsbehovet.
Kalcium har stor betydelse för skelettet. Behovet är oförändrat genom åldrandet. Även här är mjölkprodukter och fisk nyttiga. 5 dl mjölkprodukter täcker det mesta av dagsbehovet.

Om aptiten går minskar måste man försöka äta oftare och mindre portioner. Det finns äldreboenden som alltid har någon form av tilltugg tillgängligt för den som är sugen. Viktminskning kan vara en varningssignal om att kroppen inte får i sig tillräckligt med näring. Rekommendationen är att de som bor på äldreboende ska erbjudas att äta sex gånger per dygn. Måltider som äts gemensamt minskar känslan av ensamhet och ökar livskvaliteten.

Reflektion - näringsbehov och kostens påverkan på kroppen
Undersköterska:
• Har ni utbildning när det gäller äldres behov av energi, protein och näring?
• Tar ni kontakt med legitimerad personal när ni ser att någon går ner i vikt?
• Har ni några tankar om hur ni lägger upp specialkost så att det ser aptitligt ut?
• Finns det mellanmål lättillgängligt för de som bor på boendet?
• Har ni bra förutsättningar att upptäcka uttorkning?

Chef, sjuksköterska, arbetsterapeut och fysioterapeut:
• Följer ni upp hur ni lyckas med att upprätthålla en god nutrition på gruppnivå på boendet?
• Har ni ett välfungerande teamsamarbete för att hjälpa dem att få i sig tillräckligt med näring?
• Finns det en kultur där måltiderna serveras på ett aptitligt sätt?
• Har ni fungerande rutiner för viktkontroller?
• Får de boende i sig tillräckligt med kostfibrer och vätska?
• Lever ni upp till riktlinjen att erbjuda måltider sex gånger per dygn?

Boende och närstående:
• Dricker och äter din närstående ordentligt?