Sociala roller
Den boende flyttar från en miljö där status, minnen och relationer är självklara till en mer anonym tillvaro. Inte sällan försämras eller försvåras möjligheten till spontana kontaktar. I det tidigare hemmet har den boende själv valt umgänge och miljö, men vid inflyttningen minskar valfriheten och självständigheten. Äldreboendet är en institution och sätter därmed ramar för den boendes möjligheter att fritt välja. Några väljer förstås ensamheten, men det är knappast ett önskvärt val, då det inte är bra för hälsan.

På många äldreboenden förekommer ett naturligt samtal mellan de boende. Man berättar minnen ur livet, skrattar, flörtar och grälar. På andra boenden breder tystnaden ut sig. Medarbetarna har en stor roll i att skapa en kultur där det naturliga samtalet får frodas. Många äldre har nedsatt hörsel, Då kan ljudet från TV, radio eller diskmaskin försvåra möjligheten att föra ett samtal.

Det finns många sätt att få i gång ett samtal med de boende. Ett sätt kan vara reminiscens. Genom att plocka fram gamla föremål så kan minnen och berättelser väckas till liv. Likaså kan boende behöva matchas ihop i matsalen eller i andra sammanhang för att skapa förutsättningar för samtal.

Att duka för en finare middag där alla klär upp sig, kanske med bordsplacering och ett glas vin kan vara ett annat sätt att hjälpa de boende att bryta isen och finna något gemensamt att prata om. Likaså kan besök av djur eller barn få i gång samtal.

Många äldre har varit föreningsaktiva, haft en yrkesroll och haft många sociala kontakter blir det även en rollförlust. När vi åldras så läggs nya lager till livet, men vi har fortfarande kvar våra upplevelser och minnen från det vi var 17, 35 eller 50. De åldrarna finns också inom oss.

Livspartner
Har den boende en maka eller maka som fortfarande lever, men de tvingas leva åtskilda på grund av omständigheter de inte själva kan rå över. Det är ofta många känslor. Man har lovat varandra att hålla ihop tills döden skiljer oss åt. Men livet vi lever kan tvinga oss till andra beslut. Kraften räcker inte till att ta hand om den närstående. Den friskare partnern har under en lång tid försakat allt för att den sjuke ska ha ett bra liv. Slutligen påverkar det den egna orken och hälsan. Den närstående är helt kraftlös och tömd på energi.

Då finns det ofta en sorg över detta. Hos partnern kan också finnas en sorg över att livspartnern sakta försämras. Försämrat minne eller ökad skröplighet kan innebära att möjligheterna att göra saker tillsammans minskar. Partnern kommer ofta på besök och kan då uppleva brister i omsorg eller bemötande.

Ibland kan även den närstående känna dåligt samvete över att inte vara tillräckligt mycket hos den boende. Allt detta kan ibland leda till svårigheter i relationen med boendets medarbetare. Medarbetare med fingertoppskänsla och förståelse för närståendes situation kan underlätta livet för de närstående. Att se den närstående som en välkommen resurs och skapa delaktighet kan vara ett sätt att bygga en förtroendefull relation.

Även om det finns skillnader mellan personer är det så att kvinnor ofta har något färre men djupare sociala relationer medan män har fler men ytligare sådana. Många har också erfarenhet av att förlora nära vänner. Detta är faktorer som kan påverka förutsättningarna för att umgås med andra på äldreboendet.

Inte sällan har personer som flyttar in på äldreboende tidigare efterfrågat serviceboende för att få sociala relationer. Biståndshandläggare kan då anse att behoven kan tillgodoses med hemtjänst. Det man bortser från i det fallet är den kvalitet ett samtal har som sker mellan människor i samma ålder.

För den som bor på äldreboende blir många samtal med medarbetare som tillhör en helt annan generation och som har andra referensramar. Det finns äldreboenden som arbetar med att skapa goda förutsättningar för samtal mellan de boende. Det kan också komma volontärer utifrån som är mer ”åldersadekvata” dvs tillhör samma generation som de som bor på äldreboendet.

Afasi
Jag läste ett inlägg som gjorde mig ledsen. En kvinna med expressiv afasi fick sitta med bajs på händerna då hon på grund av sin afasi svarade nej när hon menade ja då medarbetare frågade henne om hon ville tvätta händerna. Denna typ av okunskap gör att vården riskerar hamna i vanrykte. Om inte annat så borde det finnas en sjuksköterska med ansvar för enheten som inser att bajs på händerna medför en smittorisk.

Afasi innebär en förändrad språklig förmåga. Det innebär nedsatt förmåga att tala, förstå tal, läsa och eller skriva. Stroke är en vanlig orsak till afasi. Hjärntumörer och andra hjärnskador kan också orsaka afasi. Afasi kan vara expressiv, dvs. handla om att det är svårt att hitta ord och det kan till och med som i fallet ovan innebära att personen säger tvärtemot vad de menar. Impressiv afasi innebär en svårighet att förstå vad andra säger. Ofta är afasin mildare och det kan innebära att det tar tid att hitta rätt ord och att uttrycka sig korrekt.

Personen blir lätt uttröttad. Som medarbetare kan du behöva korta ner meningar, tala långsammare och tydligare än normalt. Använd händer och kroppsspråk för att förtydliga vad du säger. Håll ögonkontakt när du talar. Arbetsterapeuten kan ordna bildstöd och andra hjälpmedel om det behövs.

Den som drabbats av afasi lider nog ofta av oförmågan att göra sig förstådd eller att förstå. Om dessutom medarbetare i vården inte inser och tar hänsyn till att personen har afasi blir lidandet än värre.

Mobbing och utanförskap
I alla sociala sammanhang finns också risk för kotterier och utestängning. Medarbetare på boendet måste vara vaksamma på att inte boende utsätts för spe, hån eller mobbing från andra boende. Det händer att medarbetare i vården går över till barnspråk när de ska samtala med de boende. Om man frågar varför så är det ofta för att de tycker de gamla är ”gulliga”. För många som haft ett rikt språk kan det bidra till känslan av isolering. Är man van att prata om den politiska utvecklingen i världen, Nietzches teorier, motorsport, matlagning eller miljöförstöring så kan gulligull-samtal bidra till att man väljer tystnaden i stället.

Undersköterska: Har ni en kultur där de boende samtalar med varandra? Gör ni de närstående delaktiga i vården? Hur hanterar ni en situation där en kollega eller vikarie börjar prata barnspråk med de boende?

Chef, sjuksköterska, arbetsterapeut och fysioterapeut: På vilket sätt arbetar ni för att skapa ett socialt sammanhang för de boende? Finns det några som hamnar utanför samtalet? Hur arbetar ni med att skapa en förtroendefull relation med närstående? Har medarbetarna tillräcklig kunskap om afasi?

Boende och närstående: Upplever ni att omsorgen ger er förutsättningar att bibehålla en god relation? Är ni delaktiga i planeringen och utformningen av aktiviteter och omsorg?