Ensamhet
Ensamhet är ett folkhälsoproblem och ett generellt problem för äldre människor. Det finns människor som känner av ensamhet även på äldreboendet. När verksamheten tvingas arbeta med kohortvård för att minska risken för smittspridning måste verksamheten planera in samtal och socialt umgänge för den boende.

Ofrivillig ensamhet och isolering kan leda till ångest, nedstämdhet, förtida åldrande och i förlängningen döden. Andra konsekvenser kan vara minskad aptit och aktivitet vilket kan bidra till fallskador med mera. Social distansering har varit ett slagord. Fysisk distans men social närhet vore en bättre slogan.

Förr i tiden var isolering eller uteslutning ur samhällsgemenskapen det största straffet en människa kunde få. Då en ensam människa sällan kunde försörja sig och överleva i längden ledde det ofta till. På äldreboenden har det pratats om att isolera de som är misstänkta smittbärare och att sätta dem i karantän. Karantän är en åtgärd utifrån smittskyddslagen som beslutas av smittskyddsläkare men det finns verksamheter som i praktiken använt sig av karantän regelmässigt.

I nödsituationer där det finns en pågående smittspridning så kan verksamheten övergå till att bedriva kohortvård. Det innebär att man gör allt för att minska risken för smittspridning mellan de boende. Det är då extra angeläget att ge de som blir sittande på sitt rum mer uppmärksamhet och tid för samtal.

För den som blir lämnad ensam är risken för existentiell ångest stor. Den lindras i mötet med andra människor och att få vara i fokus för andras omtanke. Vi behöver bli bekräftade under tiden i kohortvård, liksom att känna närhet och kunna samtala om tankar och känslor. Det ”goda samtalet” måste vara det främsta verktyget för oss som vårdar våra äldre, ett sätt för den äldre att kunna få bli bekräftad. Ett salutogent perspektiv underlättar. Även äldre människor måste ha ”En känsla av sammanhang” där livet är meningsfullt, hanterbart och begripligt.

När verksamheten vidtar sådana åtgärder ska en hälsoplan upprättas som säkerställer att den boende får fullgod omsorg till såväl kropp som själ.

Ångest
Omfattande användning av ångestdämpande läkemedel kan vara ett tecken på brister i omsorgen. Genom att arbeta medvetet med att skapa en harmonisk miljö och lära känna den boende går det ofta att hitta alternativ till vid behovsmedicinering mot oro. Om enstaka individer använder läkemedel mot ångest och sömnstörningar säger i sig ingenting, men om en stor andel av de boende medicinerar med sådana läkemedel kan det indikera att vårdmiljön inte fungerar tillfredsställande.

Behandling mot ångest och oro är vanligt bland våra äldre. Vissa läkemedel mot ångest ger upphov till ångest då behandlingseffekten avtar efter en tids användning. Den äldre hamnar i ett ekorrhjul och tar då en extra tablett för att minska sin ångest. Många gånger kan en engagerad personal och en vettig sysselsättning som är anpassad till den enskilde, göra att behovet av lugnande läkemedel minskar. Då kan det gå att fasa ut beroendeframkallande läkemedel och minska bieffekter och fallrisk.

Personalens bemötande inverkar på klimatet. Bemanningen har självklart betydelse. Tyvärr leder upphandlingar av äldrevård emellanåt till neddragningar av personal vilket drabbar den äldre som får sämre vård och sämre möjlighet att bibehålla sina funktioner och sin hälsa. Ofta är det oroligare kvällstid när personalen behöver gå och hjälpa boende i var och ens lägenhet att byta om till natten, då övriga lämnas ensamma.

På enheter för människor med demenssjukdom är regelbunden tillsyn trygghetsskapande. Lugn och ro kvällstid, liksom dämpad belysning kan hjälpa de äldre kan varva ner. Vid vård av människor med demenssjukdom är det angeläget att det inte TV-apparater stör. I stället kan lugn musik vara att föredra. Många av de som lider av en demenssjukdom kan inte tillgodogöra sig TV-program och oljudet från TV:n ger upphov till oro. TV-tittande kan ske på rummet för den som önskar.

Medarbetare kan berätta hur oroligt det kan bli när det kommer nya medarbetare. En del vikarier saknar utbildning och kunskap om demenssjukdomar och hur det påverkar den enskilde. Bra introduktionsutbildning i samband med nyanställningar är viktig.

Depression
Det är vanligt med nedstämdhet och depression hos äldre, men det finns mycket att göra utöver läkemedelsbehandling. Motion, samtal, sociala aktiviteter och utevistelse är betydelsefulla inslag i livsföringen. Ofta blir relationen till närstående lidande av att den äldre är ledsen och ältar negativa tankar.

Åldrandet i sig är inte orsak till depression. Det finns flera orsaker till att depressiva besvär är vanligare vid hög ålder. Sorg, förlust, ensamhet, kroppslig sjukdom, understimulering liksom viss läkemedelsbehandling kan bidra till depressionen. Ångest hos äldre beror ofta på underliggande depressionssjukdom. Somatisk sjukdom ligger ofta bakom ”oro” hos äldre.

Äldre människor fullbordar självmord i högre utsträckning än yngre. Det går att behandla självmordstankar, men det gäller att man uppmärksammar dessa och tar dem på allvar. Det finns bra verktyg för att bedöma depression hos äldre människor. Informera alltid läkaren om ni misstänker att en person har självmordstankar.

Det fanns en man på ett äldreboende som var djupt deprimerad. Han hade fått mycket god vård och månade verkligen om personalen. En dag orkade han inte längre och bad att få bli inlagd på psykiatrisk vårdavdelning. Han lyckades ta sitt liv några dagar efter att han blev inlagd. För personalen på äldreboendet var det skönt att veta att de gjort vad de kunnat för att hjälpa honom.

Depression och ångest kan vara olika uttryckssätt för samma bakomliggande sjukdom där individuella skillnader avgör vilken bild som framträder tydligast. Det är sällan klassiska depressionssymtom. Den äldre klagar ofta på ”ohälsa”, olust och liknande diffusa symtom. Trötthet, sömnlöshet, ökad oro, irritation, kognitiv försämring och kroppsliga symtom som smärta snarare än nedstämdhet. Yrsel är vanligt och de kan fråga efter att få träffa läkaren ofta. Hypokondri och paranoida symtom är vanliga. Ångesten sätter sig ofta i kroppen med hjärtbesvär, mag-tarmbesvär, sömnbesvär, smärta och värk.

Det finns komplement till läkemedelsbehandling.
• Regelbundenhet i livsföringen inklusive sömn och motion.
• Motion har i sig bevisad antidepressiv effekt – minst 3 pass om 30 min. promenad/vecka.
• Att möta dagsljuset.
• Fullgod belysning i bostaden och på enheten.
• Social aktivering och samtal.
• Måttligt med alkohol.

Reflektion - psykiskt välbefinnande
Undersköterska:
• Hur gör ni för att bibehålla det psykiska välbefinnandet hos de boende när ni hamnar i situationer där kontakter mellan de boende och med närstående  begränsas?
• Har ni många på som äter ångestdämpande läkemedel regelbundet?
• Vad kan ni göra i stället för att ge ångestdämpande?
• Hur arbetar ni med de som är nedstämda?

Chef, sjuksköterska, arbetsterapeut och fysioterapeut:
• Hur arbetar ni med att planera vården för att inte den enskilde blir isolerad i en situation där ni bedriver kohortvård?
• Har ni någon form av standardhälsoplan för att säkerställa att den boende får extra mycket egen tid i sådana situationer?
• Har ni koll på i vilken omfattning ni använder ångestdämpande läkemedel som vid behovsmedicinering i förhållande till andra äldreboenden?
• Hur arbetar ni med boende som lider av psykisk ohälsa?
• Ser ni till att motivera boende till att delta i aktiviteter och utevistelse?

Boende och närstående:
• Hur har ni hanterat besöksförbudet som varit?
• Har ni kunnat hitta andra sätt att upprätthålla social närhet?
• Känns enheten som orolig eller lugn?
• Har du och din närstående möjlighet att prata om ångest, depression och annan psykisk ohälsa?