Låsta dörrar

Låsta dörrar på demensboenden är en känslig fråga. Trots att det enligt Socialstyrelsen inte är tillåtet att begränsa äldres rörelsefrihet med kodlås eller låsta dörrar, bor många med demenssjukdom på avdelningar som de inte kan ta sig ut från själva. Men för demenssjuka kan en låst dörr skapa oro. Personer som försvinner från boendet skapar också oro för såväl medarbetare som närstående. Att entrédörren till huset är låst ses dock mer som en normal företeelse. Det får däremot inte vara omöjligt eller väldigt svårt att ta sig ut. Grundlagen innehåller ett generellt skydd mot frihetsberövande som inte beslutas med stöd av annan lag.  

Att hantera boende som vill gå ut

Som medarbetare uppstår situationer där arbetet bedrivs i en gråzon. Ingen har ännu åtalats för olaga frihetsberövande, men verksamheter har fått kritik från Socialstyrelsen och IVO. Däremot har det förekommit i fall där någon boende blivit instängd i sin lägenhet. Det kan också uppstå nödvärnsliknande situationer där man inte vågar släppa ut en svårt demenssjuk människa från boendet mitt i vintern. Ofta är det också svårt att låta någon medarbetare gå med den boende så undersköterskan försöker förskjuta i tid eller få den boende på andra tankar.  

Nattetid kan det uppstå akuta situationer där undersköterskan måste lämna sin enhet för att hjälpa en kollega att sköta en boende eller lyfta upp någon som fallit på golvet. En låst enhet kan då bli lämnad tom. Detta har föranlett kritik från Socialstyrelsen och IVO vid flera tillfällen.  

Det finns försök att hitta lösningar. En del boenden har enbart en entré. Att förlägga aktiviteter och ha personal som har koll på ytterdörren innebär en möjlighet att ha tillsyn utan att behöva ha låsta dörrar inom huset.  

Alternativ till låsta dörrar

På Hälleborgs äldreboende i Västerås finns inga låsta dörrar. I stället bär äldre med demenssjukdom, som bedöms behöva det, en sändare som larmar till personalens mobiler om de lämnar avdelningen. När dörren är låst så är det inte sällan så att någon boende står vid dörren och vill komma ut. Detta kan skapa obehag för besökare, så de inte vill få en kontrovers med den boende.  

Med öppna dörrar så upphör detta problem. Det finns större ytor för den boende att röra sig på och fler boende att umgås med. Med utsmyckning och utformning av lokalerna så kan uppmärksamheten styras mot trädgården istället för huvudentrén på byggnaden. Larmen kan ställas in utifrån den boendes förutsättningar och vissa kan gå fritt i huset och trädgården. Larmet går då igång om de lämnar fastigheten helt.

Minskad oro

Studier visar också att olåsta dörrar och digital teknik rätt använt kan minska behovet att använda ångestdämpande läkemedel. Medarbetarna behöver inte heller ägna en massa tid åt att lotsa tillbaka äldre som gett sig iväg från enheten. Teknik kan vara ett stöd i omsorgen om våra äldre, men aldrig ersätta lugnande händer.  

Utgångsläget måste vara att utvärdera den verksamhet man har och arbeta utifrån de resurser som finns på verksamheten. Annars är det lätt att fastna i att det inte finns ”medel” för att utföra olika åtgärder. Det finns kompetent personal på verksamheterna som har fantasi och intresse för att utforma ”rätt miljö” för våra äldre med enkla åtgärder. Det handlar sällan om ekonomi. Många gånger kan verksamheten starta direkt med bra åtgärder som gör skillnad. Ledarskapet och tydliga mål med verksamheten är avgörande för att få resultat.  

Utgångspunkten måste vara att se vad som hindrar eller ger möjligheter till dagliga aktiviteter, och att ge rätt stöd så omgivningen lättare ska kunna förstås och tolkas av den dementa personen.  

Arkitektur och utsmyckning

Långa korridorer kan locka fram ett vandringsbeteende. Går det att skapa avbrott så att uppmärksamheten fångas eller nyfikenheten väcks att stanna upp och göra något annat. Vi vet att  gula och gröna färger skapar lugn och harmoni. Att arbeta med  färger för att skapa trivsel och en hemlik förståelig igenkännande miljö skapar mindre oro och ångest.  

Ett rätt utformat kök med möjlighet till doft och smakupplevelser kan förmodligen stimulera till gamla vanor som att baka och laga mat. För många personer med demens kan det vara svårt att själva ta initiativ till aktivitet därför måste saker vara synliga, ex. koppar i köket som behöver ”diskas”, en vattenkanna på bordet, eller en sopborste som ”står i något hörn”.

Skapa en trygg och anpassad miljö

Utformning av miljön: En väl genomtänkt fysisk miljö kan hjälpa till att minska risken för att en boende förirrar sig. Genom att skapa tydliga vägledningar med färgkodade dörrar och skyltar kan boende enklare orientera sig. Användningen av visuella ledtrådar som bilder eller symboler kan underlätta för dem som har svårt att tolka text. Att ha tydliga gränser och naturliga hinder, som planteringar och trädgårdar, kan hjälpa till att vägleda de boende utan att inskränka deras frihet.
Trygghet genom trädgårdar: Att anlägga en säker inhägnad trädgård där de boende kan röra sig fritt skapar både trygghet och frihet. En säker trädgård ger möjlighet till utevistelse utan att riskera att någon lämnar boendet och går vilse. Trädgården kan inredas med stigar och bänkar som uppmuntrar till motion och social interaktion i en trygg miljö.

Teknologiska lösningar för ökad säkerhet

GPS-spårning och larm: Teknologi kan spela en viktig roll i att förebygga att en boende med demenssjukdom går vilse. Att använda GPS-spårning i form av armband eller larm som aktiveras när en boende lämnar en säker zon kan hjälpa personalen att snabbt ingripa om någon skulle förirra sig. Dessa lösningar ger de boende frihet att röra sig utan att känna sig övervakade, samtidigt som personalen kan agera snabbt vid behov.
Larmsystem vid utgångar: Särskilda larmsystem som aktiveras när en boende försöker lämna en utgång kan installeras på äldreboendet. Detta kan vara i form av diskreta larmmattor vid dörrarna eller sensorer som känner av när någon närmar sig en utgång. Personalen får då en varning och kan ingripa innan personen hinner lämna boendet.

Personcentrerad omsorg och tillsyn

Känn den boendes behov: För att minska risken för att en boende förirrar sig är det viktigt att personalen känner till de individuella behoven och beteendena hos varje boende med demenssjukdom. Personer med demens kan ofta bli rastlösa eller känna ett behov av att "gå hem". Genom att förstå dessa känslor kan personalen förebygga dessa situationer genom att erbjuda stödjande aktiviteter och samtal.
Aktiviteter för att minska rastlöshet: Rastlöshet är en vanlig orsak till att personer med demenssjukdom börjar vandra. Att skapa meningsfulla och engagerande aktiviteter kan minska risken för att de boende känner behov av att lämna boendet. Promenader med personal, trädgårdsarbete eller andra fysiska aktiviteter kan minska behovet av att vandra på egen hand.

Tätt samarbete med närstående

Dialog med anhöriga: Ett nära samarbete med de boendes närstående är avgörande för att förstå den boendes vanor och tidigare beteendemönster. Genom att kommunicera regelbundet med de anhöriga kan personalen få viktig information om vad som kan trigga ett vandringsbeteende och hur man bäst hanterar detta. Närstående kan också vara delaktiga i att diskutera användningen av teknologiska hjälpmedel som GPS-larm eller särskilda övervakningssystem.
Individanpassad plan: Tillsammans med närstående och ansvarig personal kan en individanpassad plan skapas för varje boende, där man tar hänsyn till personens behov och beteendemönster. Planen ska regelbundet ses över och anpassas om den boendes tillstånd förändras.

Utbildning och medvetenhet hos personalen

Ökad medvetenhet om demenssjukdomar: Att utbilda personalen i att förstå de kognitiva och beteendemässiga utmaningarna som demenssjukdomar medför är en grundläggande del av arbetet. När personalen har kunskap om varför en boende kanske känner behov av att lämna boendet eller gå vilse, kan de lättare identifiera tidiga tecken på rastlöshet och agera förebyggande.
Rutiner för tillsyn och säkerhet: Regelbundna rutiner för tillsyn av de boende bör finnas på plats. Personalen bör hålla koll på de som har en högre risk för att gå vilse och vara extra uppmärksamma vid tidpunkter på dagen då det är vanligare att en boende börjar vandra, till exempel på kvällen. Regelbundna promenader och fysisk aktivitet kan också vara en del av omsorgen för att minska behovet av att gå på egen hand.

Att minska risken för att en boende med demenssjukdom förirrar sig ut och går vilse är en viktig del av säkerhetsarbetet på äldreboendet. Genom att skapa en trygg och anpassad miljö, använda teknologiska lösningar, arbeta med personcentrerad omsorg och involvera närstående kan äldreboendet minska risken för att detta inträffar. Utbildning av personalen och tydliga rutiner för tillsyn och säkerhet är också avgörande för att skapa en säker men fri miljö för de boende.

Reflektionsfrågor - låsta dörrar
Undersköterska och vårdbiträde:
- Har ni situationer där era boende kan känna sig inlåsta?
- Har ni bra rutiner för att hantera det?  

Chef, sjuksköterska, arbetsterapeut och fysioterapeut:
- Vad kan ni göra för att öka öppenheten i ert boende?
- Uppkommer situationer där medarbetare hamnar i nödvärnslägen med boende som vill ut?
- Har ni bra rutiner för att undvika att de boende känner sig inlåsta?  

Boende och närstående:
- Upplever du att äldreboendet arbetar på ett bra sätt med dessa frågor?

Erland Olsson
Medicinskt ansvarig sjuksköterska
Sofrosyne - Bättre vård varje dag
Kvalitet i äldreomsorgen